Ibland får jag den där gnagande känslan av att allt det roliga snart är slut... Som när man äter kladdkaka, så vet man att precis när det är som godast är det bara lite kladd på kanten och den torra kanten kvar.
Eller som när man åker berg-och-dal-bana, när det pirrar som bäst i magen och panikångesten släpper och man äntligen njuter av att adrenalinet pumpar runt hejdlöst i kroppen, just då tvärbromsar vagnen in och åkturen är slut.
Ibland är jag så inställd på att det snart är slut så att jag missar när det pågår.
Jag kommer ihåg de första gångerna jag var på Bommersvik med SSU, i samma stund tåget stannade på perrongen i Södertälje och man förväntansfullt steg av och slussades vidare på en buss mot Nykvarns urskogar med ett 50tal andra ssu;are, blev jag lite ledsen för att nu är det snart slut, och alldeles för snart sitter jag på samma buss fast åt andra hållet på väg hem.
Jag har alltid hatat att åka hem från något roligt.
Och just på Bommersvik skulle jag nog kunna vara på jämnt.
Fast det är klart, det är nog inte lika magiskt nu när man vart där en del, och hur kul hade det vart att sitta där själv och uggla på bryggan vid bastun om det inte fanns några andra där.
Och skulle man uppskatta det roliga om det pågick jämt?
Då skulle det roliga plötsligt bara vara vardag och trist.
Fast jag vill ju skjuta på "slutet" av det roliga så mycket det bara går.
Som när jag läser en bra bok, jag kan sluka sida efter sida som om det vore vatten och jag krupit mil i Sahara öknen i dagar utan en droppe, sedan när det bara är något kapitel kvar lägger jag undan boken och drar ut på det så mycket jag kan, en sida lite då och då, som om det vore de sista dropparna vatten som skulle hålla mig vid liv, som jag var tvungen att portionera upp för att överhuvudtaget överleva...
För det är ju så tråkigt när man läst det sista bladet, de sista orden och boken är slut.
När berg-och-dal-banan bromsar in och bussen går hem igen.
När allt det roliga tar slut...
Fast det är klart, vem har sagt att näste bok inte är ännu bättre och nästa karusell får en att hisna ännu mer.
Vad vet jag om jag sitter kvar i samma berg-och-dal-bane-vagn bara för att, om jag vägrar läsa ut boken, och sitter där på en stubbe bredvid Tage Erlander statyn på Bommersvik?
Nä ibland måste det roliga helt enkelt ta slut...
För tillfället iallafall...